Att leta ”maktstrukturer” under varje sten….

Hur orkar de? Så trött som jag blir av att läsa så borde de ju bli ännu tröttare av att skriva. Lär här för att få ett exempel på hur långt det gått. Nu är det alltså fotbolls-VM som påstås främja den manliga makten över kvinnorna. Här är ett utdrag ur Lena Anderssons artikel i DN:

De kollektiva krigsidrotterna befordrar inte bara underkastelse, utan ännu mer ett extremt särartstänkande i synen på kön. De är kort sagt antifeministiska. I sporter som friidrott, orientering, skidåkning, skidskytte, simning vore det otänkbart att ha helt separata världsmästerskap för män och kvinnor. Och skilda OS vore absurt. Men i de stora lagidrotterna skulle allt annat än fullständig åtskillnad få ett hånskratt till svar.

Visst har vi ett ”särartstänkande” vad gäller kön när vi arrangerar separata VM för män och kvinnor. Vi har för övrigt dylikt tänkande också i friidrott, simning m.m. i det att männen och kvinnorna faktiskt inte tävlar emot varandra, och i det att man har separata omklädningsrum och duschar. Borde vi ändra på detta också? Kanske, om man nu tycker att ”särartstänkande” vad gäller kön är så fel. Men varför är det så fel? Andersson försöker förklara detta i nästa paragraf:

Könsseparatism och patriarkal manlighetskultur hänger ihop och när varandra och genomsyrar dessa stora lagidrotter (liksom cykel som är en auktoritär lag idrott i individuell förklädnad). Machismon  iscensätts och omhuldas konsekvent i kommentarer, attityder, supporterinställning, de kvinnliga utövarnas status i grenen och i partnerval. Krigaren måste efter striden få vila hos en väntande kvinna som målat dit och klätt på sig kvinnlighetens alla attribut. Inte minst för att ingen ska tro att han blivit bög där i sin enkönade miljö med mycket kroppskontakt.

Hur exakt det här med krigaren och kvinnans famn hamras hem i fotbolls-VM är mig dock en gåta; förmodligen drämde Andersson till med detta utan att tänka efter särskilt mycket, eller under förutsättning att läsarna inte kommer att tänka till. Men, men….

Könsseparationen leder alltså till att ”machoismen” odlas. En miljö där klassiska, traditionella uppfattningar om manlighet frodas alstras fram ur separationen. Det är alltså dessa uppfattningar som är huvudfienden för Andersson. Att dessa uppfattningar florerar i dylika sammanhang kan inte förnekas, men varför är det så hemskt? Andersson lämnar oss inte i mörkret:

Med tanke på deras inflytande över sinnena och samhället är de stora lagidrotternas kvinnosyn inte oskyldig. Ju mer man betonar särart och skillnader mellan grupper, desto lättare är det att rättfärdiga och vidmakthålla hierarkier mellan dem, framhåller sociologen Per Dannefjord vid Linnéuniversitetet.

Att förnimmelsen av särart skulle främja möjligheten att upprätthålla hierarkier torde vara självklart. Om vi inte ser skillnader kan vi inte ha diskriminering. Självklart. Men, måste uppfattningen att skillnader existerar mellan män och kvinnor leda till diskriminering? Nej, det finns givetvis ingen sådan logisk följd. Det finns ingen anledning att vi inte skulle kunna ha en samhälle baserat på principen ”annorlunda men lika”.

Ännu mer hårresande är dock metoden som Andersson och andra feminister uppmuntrar. För att komma till reda med påstått kvinnoförtryck, som antas existera även i Sverige utan att detta kan påvisas, skall man slå sönder den gängse självbilden som män och kvinnor har av sig själv. Vi skall inte längre få lov att tänka på oss själva som just män och kvinnor med olika generella karaktärsdrag. Denna integrala del av vårt samhälle och vår historia skall utplånas. Nationell identitet har sedan länge förlöjligats och bortrelativerats, och nu är tiden alltså mogen för vår könsidentitet. Frågan är dock om vi vill detta? Jag vill det då verkligen inte. Visst är det bra att vara medveten om att inte alla pojkar vill leka krig och alla flickor med dockor. Motsatsen finns också. Visst skall en pojke få gilla rosa och en flicka blått. Men jag tror det finns en anledning till att våra könsstereotyper uppkommit. Jag tror de reflekterar grundläggande, naturliga skillnader mellan könen, som är sanna i det stora hela, även om individer kan avvika därifrån. Jag tror att dessa skillnader bör accepteras och odlas ty de tillför vår tillvaro identitet, tillhörighet och är en länk i en historisk kontinuitet vars förnekande leder till rotlöshet och stagnation. Historier om riddare och prinsessor är viktiga för oss. De ger tillvaron en lyster, kopplar den till något fantasifullt högre som helt uteblir i feministernas önskevärld.